Brukar inte skriva så ofta i min blogg, eftersom att jag skaffa den för att skriva ner lite djupa tankar som jag går runt och bär på...
Men nu tänker jag börja, i alla fall försöka, att skriva lite mer inlägg och då stryka den här "djupa tankar" idéen som jag hade för den här bloggen.

På senaste tiden, när jag tittar på mina bilder, har jag börjat inse hur långt hår jag har fått. Det brukar även hamna i vägen väldigt ofta, vilket stör mig en hel del.
Jag hade ju tänkt att spara till rätt långt hår, längre än vad jag har nu. Men efter det att min bror klippte sig börjar jag fundera på om jag också ska göra det. Man blir ju lite sugen, i och med att det är sommar och allt, men samtidigt är man lite osäker. Jag menar, tänk om man verkligen ångrar sig? Jo, jag vet att det växer ut igen, men det går ju inte direkt fort. Man kan ju alltid spara så att man får längre hår och klippa det efteråt om man kanske tröttnar på det. Om jag klipper det så kommer jag inte precis klippa litegranna, utan då ska skaffa mig en kort frisyr. Så då är ju frågan...
Ska man göra det?

Gårdagen har inte varit som alla andra....
Allt började med att jag som vanligt vaknade upp för att jag behövde gå på toaletten. Jag kollade på mobilen för att ta reda på hur mycket klockan var och jag hade fått ett sms. Först trodde jag att det var någon i klassen som hade skickat smset, men det visade sig att det var pappa. Det hade skickats vid 3-4 tiden och jag blev alldeles chockad över vad som stod!
"Farfar dog nyss."
Allt stod stilla i huvudet och jag kunde inte tänka klart, jag var helt enkelt för chockad! De flesta skulle stannat hemma, men jag valde att gå till skolan för att man har så himla mycket att göra och det är inte alls långt kvar tills betygen sätts.
Det var rätt jobbigt i skolan när man satt och försökte hålla det inne. Jag vet inte om de flesta märkte att jag inte var lika glad som jag brukar vara. Och så det allra första man hör av Michael på morgonen är: Ja, här var man då glada! Ni ser skit sura ut hela bunten! Vilket han brukar göra, men just idag kändes det som om jag blev stucken av en kniv i bröstet. Jag försökte hålla masken hela dagen, men till slut orkade jag inte vara kvar längre och bad om att få prata med Katarina i utanför salen när vi hade slöjd.
Det var verkligen svårt! Jag menar, när jag fick reda på att farfar hade gått bort så grät jag inte någonting, men när man börjar prata om det så känner man hur tårarna kommer fram och hur rösten började skaka.
Jag frågade om jag fick åka hem med två bussen, vilket innebar att jag måste stanna kvar ett tag till så jag fick tårka mina tårar och sätta mig vid symaskinen igen. Det var ju inte heller bättre när Andy skulle hålla på. Jag hade en sådan himla stor lust att säga åt honom att hålla käften! För jag var inte direkt på humör.
När det sedan var dags att gå så blev jag osäker på om det gick en skolbuss vid två. Jag frågade Adam, men han visste inte så jag frågade därefter om han kunde skjutsa hem mig, men eftersom attt han inte hade moppen med sig så blev ju inte det av. När han fråga varför, så svarade jag först att jag inte ville prata om det, men eftersom att jag började gråta direkt efteråt så kunde jag lika gärna berätta.
Han var väldigt snäll och väntade med mig på bussen. Om han inte hade varit där och pratat om något helt annat så hade jag förmodligen suttit och stor lipat.

På eftermiddagen kom pappa och hämtade mig. Vi skulle ta ett sista farväl till farfar på sjukhuset. Det var jätte många från släkten som var där och det blev väldigt känslosamt. Vi gick in i grupper till det rum han låg i. Jag gick in först tillsammans med pappa, Agneta, Daniel, Albin och Linus. Han låg mitt i rummet och det var upplyst med en massa ljus. Han såg precis ut somjag minns honom och vi började gråta i floder! När vi kom ut stod de andra där, även dom med rödsprängda ögon och grät. Det var som sagt väldigt känslosamt och de flesta, inklusiva mig själv, grät tills vi skulle gå.
Det allra jobbigaste var ju det att jag inte hade sett honom på länge och jag hade aldrig trott att nästa gång jag skulle se honom skulle vara när han inte längre var vid liv...

R.I.P.
Farfar

Jag älskar musik! Inte för att jag tror att någon inte gör det, men jag hade aldrig klarat mig utan det. Jag tänker inte ljuga och säga att jag lyssnar på allt, för det gör jag inte. Däremot kan jag säga att jag lyssnar på det mesta. Jag lyssnar för det mesta på R'n'B, hip hop, rock, metal, pop, piano och orkester musik. Lite svårt att tro va? En del tror att de kan avgöra va man lyssnar på genom att bara titta på personen, men så är det inte. Jag lyssnar hellre på musiken än själva texten, därför kan jag lyssna på musik där de sjunger på att annat språk. Jag lyssnar t ex på mycket asiatisk musik för att jag inte bryr mig så mycket om texten, även om den kanske är fin, utan pga att jag gillar musiken. Den allra finaste musiken, enligt mig, är piano och orkester musik! Jag älskar det så himla mycket och ibland kan jag få gåshud för att det är så vackert. Oftast när jag berättar detta brukar en del skratta och säga att jag är konstig. Jag kan inte riktigt förstå att de flesta tror att det bara är äldre männsikor som lyssnar på det, för det finns även många ungdomar som gillar den sortens musik. Jag tror nog att det kanske beror på att det första som poppar upp i deras huvuden när man säger orkester musik är "Mozart", men det är ju så mycket mer än just bara Mozart! De flesta låtar jag har är från film och tv-spel (Jag är lite av en tv-spelsnörd). Det kanske låter löjligt, men det finns väldigt vacker musik på spel.

Många inser inte detta, men musik kan locka fram så mycket känslor. Det händer ibland att jag plötsligt börjar gråta när jag lyssnar på en låt eller är det kasnke bara jag som är lite smått känslig vad det gäller detta? Vissa låtar gör mig väldigt glad och jag kan plötsligt få en sådan lust att hoppa runt och dansa. Jag vet inte ens varför det kan påverka en så starkt, det är nästan som om musiken förtrollar en! Det kan vara så vackert att man fylls av en otrolig känsla som inte kan förklaras! Ibland känns det som om man varken lever i verkligheten eller nuet, utan svävar i en tidlös värld långt bort om allt realistiskt. Det är en drog som alla männsikor är beroenda av. Skillnaden är den att musik får en inte att må dåligt efteråt, utan den skakar av alla bekymmer och gör en gladare. Så är det i alla fall hur jag upplever det.

Musik kan också locka fram en massa frågor. Inga simpla frågor som "Vad ska jag göra idag?" utan några lite mer djupare frågor, som kanske inte riktigt kan besvaras.

Det är nästan som om musiken är en "person" eller "varelse" som vet vad vi känner innombords och som vet vilka personer vi alla är innerst inne. Den har makten över oss och gör att vi inte själva kan kontrollera våra känslor. Detta kanske låter märkligt och en del kanske undrar vad tusan det är jag pratar om, men om det visar sig att det endast är så för mig...

Så måste jag vara väldigt passionerad när det gäller musik.