Gårdagen har inte varit som alla andra....
Allt började med att jag som vanligt vaknade upp för att jag behövde gå på toaletten. Jag kollade på mobilen för att ta reda på hur mycket klockan var och jag hade fått ett sms. Först trodde jag att det var någon i klassen som hade skickat smset, men det visade sig att det var pappa. Det hade skickats vid 3-4 tiden och jag blev alldeles chockad över vad som stod!
"Farfar dog nyss."
Allt stod stilla i huvudet och jag kunde inte tänka klart, jag var helt enkelt för chockad! De flesta skulle stannat hemma, men jag valde att gå till skolan för att man har så himla mycket att göra och det är inte alls långt kvar tills betygen sätts.
Det var rätt jobbigt i skolan när man satt och försökte hålla det inne. Jag vet inte om de flesta märkte att jag inte var lika glad som jag brukar vara. Och så det allra första man hör av Michael på morgonen är: Ja, här var man då glada! Ni ser skit sura ut hela bunten! Vilket han brukar göra, men just idag kändes det som om jag blev stucken av en kniv i bröstet. Jag försökte hålla masken hela dagen, men till slut orkade jag inte vara kvar längre och bad om att få prata med Katarina i utanför salen när vi hade slöjd.
Det var verkligen svårt! Jag menar, när jag fick reda på att farfar hade gått bort så grät jag inte någonting, men när man börjar prata om det så känner man hur tårarna kommer fram och hur rösten började skaka.
Jag frågade om jag fick åka hem med två bussen, vilket innebar att jag måste stanna kvar ett tag till så jag fick tårka mina tårar och sätta mig vid symaskinen igen. Det var ju inte heller bättre när Andy skulle hålla på. Jag hade en sådan himla stor lust att säga åt honom att hålla käften! För jag var inte direkt på humör.
När det sedan var dags att gå så blev jag osäker på om det gick en skolbuss vid två. Jag frågade Adam, men han visste inte så jag frågade därefter om han kunde skjutsa hem mig, men eftersom attt han inte hade moppen med sig så blev ju inte det av. När han fråga varför, så svarade jag först att jag inte ville prata om det, men eftersom att jag började gråta direkt efteråt så kunde jag lika gärna berätta.
Han var väldigt snäll och väntade med mig på bussen. Om han inte hade varit där och pratat om något helt annat så hade jag förmodligen suttit och stor lipat.

På eftermiddagen kom pappa och hämtade mig. Vi skulle ta ett sista farväl till farfar på sjukhuset. Det var jätte många från släkten som var där och det blev väldigt känslosamt. Vi gick in i grupper till det rum han låg i. Jag gick in först tillsammans med pappa, Agneta, Daniel, Albin och Linus. Han låg mitt i rummet och det var upplyst med en massa ljus. Han såg precis ut somjag minns honom och vi började gråta i floder! När vi kom ut stod de andra där, även dom med rödsprängda ögon och grät. Det var som sagt väldigt känslosamt och de flesta, inklusiva mig själv, grät tills vi skulle gå.
Det allra jobbigaste var ju det att jag inte hade sett honom på länge och jag hade aldrig trott att nästa gång jag skulle se honom skulle vara när han inte längre var vid liv...

R.I.P.
Farfar