Nu har jag äntligen skaffat blogg och jag tänkte inviga den med ett kapitel ur Boken om mig.
Det här är från kapitlet "Jag och musik".

Jag älskar musik! Inte för att jag tror att någon inte gör det, men jag hade aldrig klarat mig utan det. Jag tänker inte ljuga och säga att jag lyssnar på allt, för det gör jag inte. Däremot kan jag säga att jag lyssnar på det mesta. Jag lyssnar för det mesta på R'n'B, hip hop, rock, metal, pop, piano och orkester musik. Lite svårt att tro va? En del tror att de kan avgöra va man lyssnar på genom att bara titta på personen, men så är det inte. Jag lyssnar hellre på musiken än själva texten, därför kan jag lyssna på musik där de sjunger på att annat språk. Jag lyssnar t ex på mycket asiatisk musik för att jag inte bryr mig så mycket om texten, även om den kanske är fin, utan pga att jag gillar musiken. Den allra finaste musiken, enligt mig, är piano och orkester musik! Jag älskar det så himla mycket och ibland kan jag få gåshud för att det är så vackert. Oftast när jag berättar detta brukar en del skratta och säga att jag är konstig. Jag kan inte riktigt förstå att de flesta tror att det bara är äldre männsikor som lyssnar på det, för det finns även många ungdomar som gillar den sortens musik. Jag tror nog att det kanske beror på att det första som poppar upp i deras huvuden när man säger orkester musik är "Mozart", men det är ju så mycket mer än just bara Mozart! De flesta låtar jag har är från film och tv-spel (Jag är lite av en tv-spelsnörd). Det kanske låter löjligt, men det finns väldigt vacker musik på spel.

Många inser inte detta, men musik kan locka fram så mycket känslor. Det händer ibland att jag plötsligt börjar gråta när jag lyssnar på en låt eller är det kasnke bara jag som är lite smått känslig vad det gäller detta? Vissa låtar gör mig väldigt glad och jag kan plötsligt få en sådan lust att hoppa runt och dansa. Jag vet inte ens varför det kan påverka en så starkt, det är nästan som om musiken förtrollar en! Det kan vara så vackert att man fylls av en otrolig känsla som inte kan förklaras! Ibland känns det som om man varken lever i verkligheten eller nuet, utan svävar i en tidlös värld långt bort om allt realistiskt. Det är en drog som alla männsikor är beroenda av. Skillnaden är den att musik får en inte att må dåligt efteråt, utan den skakar av alla bekymmer och gör en gladare. Så är det i alla fall hur jag upplever det.

Musik kan också locka fram en massa frågor. Inga simpla frågor som "Vad ska jag göra idag?" utan några lite mer djupare frågor, som kanske inte riktigt kan besvaras.

Det är nästan som om musiken är en "person" eller "varelse" som vet vad vi känner innombords och som vet vilka personer vi alla är innerst inne. Den har makten över oss och gör att vi inte själva kan kontrollera våra känslor. Detta kanske låter märkligt och en del kanske undrar vad tusan det är jag pratar om, men om det visar sig att det endast är så för mig...

Så måste jag vara väldigt passionerad när det gäller musik.